Tja!

Egentligen är det inte mer än att jag vara bara så trött. Trött på allt. Jag gick i taket och visst inte vad jag skulle göra åt detta. Däremot kändes det så otroligt skönt att bara få skriva av mig, även om vissa klagade lite på att andra hade överreagerat över min blogg [vilket denne är jättebra på].

Inget farligt som har hänt och jag mår bättre nu, inte bra, men bättre. Har pratat med människor som jag vet ställer upp när jag behöver det och de har hjälpt mig tänka i andra banor. Jag har kommit en bit på vägen och detta kommer bli bra till slut. När jag fått tid att tänka lite på hur jag vill ha mitt liv. Om jag kan acceptera allt som kommer ske och inte kommer ske. Vare sig jag tycker om förändringarna/utmaningarna eller inte. Vem vet vad framtiden bär?

Ibland känns det som allt skit händer på en gång, men det brukar oftast vara så. Jag är ingen filosofare och jag är verlkligen inte bra på att skriva vad jag känner, ännu mindre berätta för människor när något är fel. Speciellt när det gnager inuti och jag mår dåligt av det. Jag kanske inte vill se det onda och vill inte det kommer upp till ytan för då spricker den fina fasaden. Jag ska lära mig detta ändå även om jag nu måste slå mig själv för att få ut ljud isället för att bara ligga där och gapa luft.

Jag ska...

Tack, jag älskar er.