Tja!

Jag vet inte varför jag inte mår så bra idag. Jag tänker tillbaka till hur jag hade det för ett år sen. Jävligt bra faktiskt. Jag var för en gång skull glad och ja, kanske inte lycklig, men jävligt nära. Jag skulle åka till New York med min bästa vän och nu kan jag inte tro att jag faktiskt varit där. Sen hände det. Jag träffade Johannes. Det gick väldigt fort. Redan första kvällen skulle jag sagt stopp. Det som hände första kvällen är en mega lång historia, men bråkar man så mycket så är det inte meningen att man ska bli tillsammans. Iaf, så blev vi tillsammans och allt var väl toppen i två månader. Efter det var det mest bråk hit och bråk dit. Jag började tveka, men sa inget. Vi fortsatte köra på som vanligt. Vi hittade en lägenhet och och skulle flytta in tillsammans. Då sa jag att jag tyckte vi bråkade för mycket, och han sa att det var för det var så mycket just nu och att allt skulle bli bra. Jag trodde väl på det för vi flyttade ihop. Vi fortsatte med bråkandet och det blev till och med att Vince nästan fick avlivas för Johannes och katten inte trivdes ihop. En gång tänkte jag till och med lämna honom, jag hade packat väskan och skulle dra till mamma och pappa, men såklart kunde jag inte (för er som inte vet så var det samma visa med Jacob, bara det att i detta förhållandet är jag faktiskt snäll).  Sen kom det där jävla bröllopet som jag tycker har pajjat det hela. Vi skulle båda åkt, men som alltid säger han nej i sista sekunden (en del av bråkandet kommer därifrån). Jag åkte iväg och där sa vi praktiskt taget upp kontakten med pappas syster och hela danska sidan! Inte för jag bryr mig om det, men hemma i Klippan var det Klippanfest och Johannes träffade en tjej. När jag kom hem tyckte jag allt var annorlunda och dagen efter det var det slut. HAN tyckte att det inte funkade mer. Så, ostabil som jag är tog jag ledigt de sista dagarna innan min semester. Jag mådde röv. Jag kollade lägenet och efter hur jävla länge som helst så hittade jag en. En polare hyr ut den till mig tills jag hittat nytt. För jag känner att om det finns en chans att fixa detta förhållandet ska vi inte bo ihop. Jag tror både och att jag tuttat i honom att det inte funkar... sen tror jag det inte. Jag vet inte vad jag tror. Fan. Sen är där andra skäl som inte jag kommer nämna.

Och nu boys and girls vet vi inte var vi står. Vi är i limbo. Jag älskar Johannes väldigt mycket, och vill försöka en gång till. MEN varför vill jag det? Är det bara för jag inte kan få honom eller för han inte vet vad han vill. Jag har en tanke om att jag hade lämnat honom hade jag inte känt samma sak. Eller det kanske jag hade.

Ja, jag är förvirrad och lite deppig. Jag undrar hur jag hade mått om jag inte träffat Johannes. Jag var så nära och det känns som mattan drogs undan för mig.