Det går en osynlig gräns.

Denna helg har varit en av de mest hemska, men samtidigt en av de bästa på väldigt länge! Att få se hur det skulle vara utan Johannes tog nästan knäcken på mig. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag var alltså helt förstörd. Tur som det var var det inte på riktigt, för jagg fick en sån uppenbarelse. Det var så overkligt och igår var den bästa dagen på väldigt länge. Vi gjorde inget speciellt faktiskt. Johannes kom och hämtade mig i lördags efter vi hade haft mormor, moster & co på besök i Ödåkra. Sen var det rakt hem i sängen.

Söndagen innebar att vi vaknade lite efter åtta och gick upp och kollade på Lois & Clark. Sen kollade vi på Mr Deeds och bestämde vi att vi skulle iväg och cykla en sväng efter lunch. Så det gjorde vi. När vi kom hem igen körde vi och handlade för veckan och kollade på Toy Story 3, var ute och cyklade och gjorde fläskpannkaka till kvällsmat. Det var en sån underbar dag. Jag måste blivit knäpp efter det jag fick se. För jag var riktigt jävla lycklig. Jag är lycklig. Jag förstår inte vad som har hänt. Den senaste tiden har det gått så bra, långsamt men uppåt. Det kommer gå ner igen, men jag vet att efter regn kommer solsken.

Här kommer rädslan gamle vän.

Nu sitter jag här och väntar på Jolle som är i duschen. Sen blir det över till familjen Lindberg och hälsa på en sväng för jag vill kela med Saga. Sen ska vi ju iofs hämta Jolles cykel som står där.

Ikväll blir det mat i Ödåkra. Det ska väl bli gott. Annars har jag inget mer på hjärtat!

Ja, då har man körkortet. Eller ja, pappret ännu. Men jag klarade uppkörningen imorse. Göttans!

En sak som alltid har satt tankar i huvudet på mig är hur folk tänker. Rätt allmänt, men denna gången ska det handla om giftemål/förlovning. Dock kommer det vara mycket flummig text. WARNING! ;)

Det finns människor som gifter sig med varandra. Som vill leva tillsammans med varandra och ja, ni hajjar, hela den biten. Sen har vi de människor som vill vara förlovade med varandra. Gifta sig, varför ska man det för? Jag nämner inga namn för detta är inget person angrepp. 

Jag brukar alltid vara så rolig och fråga lite entusiastiskt. "När blir bröllopet?" Alltid lika konfunderade, precis som om jag visste något de inte. "Va, nej. Vi ska inte gifta oss nu, eller ännu..."

Okej, sen kommer nästa fråga som enbart jag stället i huvudet på mig själv. "Varför är ni förlovade om ni inte planerar att gifta er inom en snar framtid?"

Nu menar jag inte att man inte får välja själv när man vill ta steget. Utan mer, vad är meningen med er förlovning om ni ännu inte ens snackat om framtiden, barn, när, var och hur.

Det allra bästa exemplet är en person som varit tillsammans med sin partner i ett visst antal år, vi säger 5, vet inte hur länge de varit tillsammans, MEN... "Jag ser att ni är förlovade." "Japp, säger personen stolt. I 5 år." "Ohhhkeeeeej..." awkward silence!

Ett kul exempel som jag tänker på då & då är en person som frågade mig. "Om jag friar till dig nu snart, vad hade du sagt?" "Jag hade sagt nej."

Ett annat är en polare till mig som frågade om jag älskade Johannes. "Ja, sa jag." Han frågade hur länge vi hade varit tillsammans. Det var då efter 1 ½ år. Sen frågade han om vi inte skulle förlova oss. "Eh, nä!! utbrast jag fort. "Jag är inte redo för det." HAHAHA bådar det gott?? ;)

Tänker inte ens gå in på fjortisarna som varit förlovad minst 3 gånger innan de ens fyllt 20.

Jag menar, man funderar på framtiden, sin partner och vad man vill och kommer fram till att jag vill leva resten av mitt liv med den personen och vill gärna visa alla andra det också, dvs, att ta ett nytt steg, inte bara ha den jävla ringen på fingret. Då kan man fråga, men fan fråga inte när ni varit tillsammans i 3 månader... vad är vitsen med det!!??