Ett utdrag ur "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein

”Jag förstår faktiskt inte hur det blev såhär. Jag förstår inte alls. Jag hade ju alla förutsättningarna att göra något bra av mitt liv. Jag är intelligent, vacker, socialt begåvad. Jag har vänner, en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas, ett äktenskap som inte är fläckfritt men på det hela taget bra (det är hur so helst jag som fläckat ner det. Det är jag som är svinet. Det är jag som ljuger och bedrar). Min man älskar mig reservationslöst. Han gör faktiskt det. Trots att jag är otrogen, ångerfylld och elak. Trots att jag är egoistisk och självupptagen och nästan aldrig hemma älskar han mig. Jag tror att hanskulle vara lyckligare med en annan kvinna. Jag tror att han har en osund fixering vid mig. Jag tror att han älskar mig för mycket. Jag har tre fina barn. Älskade barnen mina. Det blir så svårt när jag tänker på er. Ibland blir jag så rädd. Rädd att ni är lika mig. För lika. För att jag är en dålig människa. Rädd att någon av er ska ha ärvt min förbannelse. Jag vill inte att ni ska bli som jag. Älskade barn. Vill inte se er dömda till evig olycka.

                             Jag har allt man kan begära. Jag har mer. Vad är det för fel på mig? Varför pågår det ett ständigt världskrig i min hjärna? Varför kan jag aldrig få vila? Varför känns det som om mitt huvud ska sprängas i miljoner bitar av alla tankar som måste ut? Varför slåss alla de argumenten och tankarna och rösterna och idéerna med varandra i just mitt huvud? Varför måste de bo i min hjärna? Är de jag? Eller är det en demon eller en utomjording som tagit plats i mitt huvud?”