jANNi    |♥|

Alla inlägg under februari 2013

...

Av ♥ Janni ♥ - 23 februari 2013 18:00

Ett utdrag ur "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein

 

 

”Jag såg det som min uppgift att försöka nyansera det patologiska perspektivet på självmordet och menade att självmordet också kan vara ett uttryck för individens autonomi, för en egen fri vilja. Självmordet är inte vara ett psykologiskt eller medicinskt problem utan också en existentiell och filosofisk angelägenhet (ja, faktiskt också en teologisk fråga). Med vilken rätt att avgöra om ett liv är värt att leva? Kan någon annan än ägaren till det liv som anses värdelöst avgöra det? Finns det några tillförlitliga kriterier vi kan använda oss av för att avgöra om ett liv är värt att leva eller inte? Det här är ju inte medicinska frågor. Det här är frågor som tangerar den där Stora Frågan. Den om Meningen med Livet. Det är svårt.”

ANNONS

...

Av ♥ Janni ♥ - 22 februari 2013 18:00

Två utdrag ur "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein


”Det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig - aldrig - kommer att bli lycklig. Jag blir snart trettioåtta år gammal. Det är ganska mycket. Ärligt talat är jag förvånad över att jag har blivit så gammal. Jag har uppnått det mesta som förväntas göra människor lyckliga. Jag har allt det där. Men jag kan inte. Jag saknar något. Jag kan inte. Jag lyckas inte med det där. Det är något grundläggande fel på mig.


»Ann, jag har accepterat att du är en sån människa som aldrig kommer att bli lycklig. Det gör mig väldigt ledsen, men jag har accepterat det. Jag kommer att fortsätta göra allt vad jag kan men jag tror faktiskt inte att du någonsin kommer att bli lycklig. Jag släpper inte taget, det vet du, men jag tror inte att du någonsin blir lycklig. Vi får nog leva med det.« Så sa han, min man sedan sexton år. Jag antar att det är han som känner mig bäst. Jag antar att han har en poäng i det han säger. Jag antar att han har rätt. Jag antar. Jag antar att han älskar mig. Men även om han har rätt. Även om det är sant. Även om. Är det en brutal sak att säga. Kanske inte direkt elakt. Sanningen är inte elak. Sanningen är inte illvillig. Sanningen är kanske grym. Sanningen kan vara brutal. Ja. Sanningen kan definitivt vara brutal. Framförallt är sanningen verklig, också i den meningen att den skapar verkligheten. Den gör min verklighet möjlig. Hur mycket sanning behöver vi? Jag vet inte. Jag är inte säker. Jag är inte säker alls. Jag är i själva verket tämligen osäker på just den punkten. […] Vad min man menar är väl att jag sannolikt aldrig kommer att känna mig harmonisk. Att jag är dömd till evig ångest, evigt missnöje, ständigt återkommande depressioner. Att det där kriget aldrig tar slut.”



 

”Jag har sänt ett sms till min man. Han vet att jag är här. Han svarar att han älskar mig. Att barnen älskar mig. Att de har det bra. Att han hoppas att jag snart mår bättre. Att han vill hjälpa mig. Att han vill att jag ringer. Att han vill att jag kommer hem. Han förstår verkligen inte. Han vill mig väl, det tror jag verkligen, men han förstår inte. Han kan inget göra. Han kan inte hjälpa mig. Hans kärlek hjälper inte mig. Hans kärlek botar inte mig. Jag tror inte at någon eller något kan hjälpa mig (mer än möjligtvis de där pillren jag proppar i mig. Men den lindringen de ger, den hjälp jag får av dem är begränsad).”

ANNONS

...

Av ♥ Janni ♥ - 21 februari 2013 18:00

Ett utdrag ur "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein


”Jag förstår faktiskt inte hur det blev såhär. Jag förstår inte alls. Jag hade ju alla förutsättningarna att göra något bra av mitt liv. Jag är intelligent, vacker, socialt begåvad. Jag har vänner, en uppväxt som i varje fall inte är sämre än de flestas, ett äktenskap som inte är fläckfritt men på det hela taget bra (det är hur so helst jag som fläckat ner det. Det är jag som är svinet. Det är jag som ljuger och bedrar). Min man älskar mig reservationslöst. Han gör faktiskt det. Trots att jag är otrogen, ångerfylld och elak. Trots att jag är egoistisk och självupptagen och nästan aldrig hemma älskar han mig. Jag tror att hanskulle vara lyckligare med en annan kvinna. Jag tror att han har en osund fixering vid mig. Jag tror att han älskar mig för mycket. Jag har tre fina barn. Älskade barnen mina. Det blir så svårt när jag tänker på er. Ibland blir jag så rädd. Rädd att ni är lika mig. För lika. För att jag är en dålig människa. Rädd att någon av er ska ha ärvt min förbannelse. Jag vill inte att ni ska bli som jag. Älskade barn. Vill inte se er dömda till evig olycka.

                             Jag har allt man kan begära. Jag har mer. Vad är det för fel på mig? Varför pågår det ett ständigt världskrig i min hjärna? Varför kan jag aldrig få vila? Varför känns det som om mitt huvud ska sprängas i miljoner bitar av alla tankar som måste ut? Varför slåss alla de argumenten och tankarna och rösterna och idéerna med varandra i just mitt huvud? Varför måste de bo i min hjärna? Är de jag? Eller är det en demon eller en utomjording som tagit plats i mitt huvud?”

...

Av ♥ Janni ♥ - 20 februari 2013 18:00

Ett utrdag ut "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein.



” »Hur mår du?« och jag sade som det var att »jag har en sån jävla ångest att jag tror att jag inte orkar leva längre jag orkar orkar orkar inte jag är på väg in nu, de måste låsa in mig igen annars vet jag inte vad jag gör« och då bytte han ämne och började prata om att han ska skriva söndagskrönikor eller var det lördagskolumner i en eller annan tidning och »när var det nu din bok ska lanseras i Norge?«

                             »De kommer att älska dig i Norge, Ann, jag lovar, och hur ofta ska du skriva i Expressen, lovade han dig något ska du ha egen bildbyline men du kan inte lita på honom han är en orm och skit i Svenskan de betalar ändå så jävla dåligt, Sydsvenskan är bra, och Expressen, det är ju ändå riks och bra exponering och kvällspressen är rapp, jobbar snabbt det passar dig med klipp Svenska, för fan, men egentligen borde du skriva för DN, men Schottenius kan man inte heller lita på, och fan, förlåt, jag måste lägga på, jag ska vara på ett möte om tre minuter och jag har kört fel sköt om dig. Hej.«

                             Det är tre dagar sen och sen dess har jag inte hört av honom. Därför ringer man inte till någon när man inte orkar leva. Sånt skrämmer folk. Sånt skrämmer skiten ur folk. Också stora, starka, stygga krigskorrespondenter som fått stora journalistpriset och kan knulla i timmar (jag sickade senare ett mail till honom där jag bad om förlåtelse för att jag drog in honom i min smutsiga ångest. Han besvarade aldrig det). Nej, man utsätter inte folk för sin ångest. Inte krigskorrespondenter. Inte präster. Inte i alla fall på deras lediga tid. Inte prisbelönta författare eller skarpa filosofer. Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig smak. Ofint. Man ringer inte till sin mamma eller sin bror. Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och goda vänner, människor jag eventuellt älskar vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut, till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill inte skrämma dem jag älskar.

                             Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han har sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar leva med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva.”



Jag rekommenderar nog faktiskt alla att läsa den här boken.

Av ♥ Janni ♥ - 16 februari 2013 10:30

Ibland brukar jag kolla på knäppa Italienare på youtube. Det finns så roliga klipp eftersom de verkligen är knashundar...


Iaf, jag såg en italienare som var sju veckor och gick in och kollade i vårt album som vi fick när vi köpte Olli. Hon var nästan exakt 4 månader när vi köpte henne, dvs vi hade missat 2 månader av hennes uppväxt. Jag ångrar mig lite ibland när jag ser på videos och bilder på små italienare eftersom de ser ut som små jack russels, dvs väldigt väldigt söta små knubbisar. Inte alls som när de är större, med deras långa springben.


Men jag skulle så gärna ha velat ha Olli när hon var sådär liten. Dock hade det rent praktiskt sätt inte frungerat då jag hade rätt mycket i skolan just under början september. Men i slutet av oktober och fram till jul var det ändå så vi kunde lösa det rätt så okej. Så det var det bästa för oss. Plus att vi missade hela den biten att hon skulle kissa direkt efter mat, lek och sovstunderna så det är den bästa fördelen säger jag. Sen hade jag inte kunnat missa 8 veckors skolan ändå. En nackdel var att hon inte hade gått i koppel och kissat i hundgården så hon hade ju inte blivit kisstränad eller koppeltränad under de "varma" månaderna så vi stod där med snö och en väderkänslig otränad hund. Men jag måste ju säga att hon är en väldigt smart hund tro det eller ej. Jag är väldigt nöjd med den träningen vi har lagt på henne. Men som sagt den stora nackdelen är nog att vi har missat hela den söta perioden, haha det låter helt fel för jag tycker ju givetvis att hon är söt nu med. Men ni hajjar, den där aaaaweee-en-pytteliten-söt-valp perioden som alla hundar har.


För tillfället är hon en tonåring som verkar ha glömt allt hon kan, vilket kan testa tålamodet men vi är fortfarande träningsinställda så det går bra det med.


     


Som tur är har vi ett dagis till Olli som hon verkligen älskar, där är stora och små hundar som Olli leker med hela dagarna och man märker att hon vet var hon ska om mornarna när jag går till tåget och inom dagiset för hon kan inte gå fint i kopplet då... det ska bara till dagiset fortare än kvickt! Jag är nöjd när hon är nöjd.


Denna valpen är ungefär lika gammal som Olli är och det är verkligen såhär de är... hahaha

Presentation

Följ bloggen

Följ jANNi    |♥|   med Blogkeen
Följ jANNi    |♥|   med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2013 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Mina Mollysar

Feedjit

Översätt bloggen

Besökare

besöksräknare

Statistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se