Två utdrag ur "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein

”Det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig - aldrig - kommer att bli lycklig. Jag blir snart trettioåtta år gammal. Det är ganska mycket. Ärligt talat är jag förvånad över att jag har blivit så gammal. Jag har uppnått det mesta som förväntas göra människor lyckliga. Jag har allt det där. Men jag kan inte. Jag saknar något. Jag kan inte. Jag lyckas inte med det där. Det är något grundläggande fel på mig.

»Ann, jag har accepterat att du är en sån människa som aldrig kommer att bli lycklig. Det gör mig väldigt ledsen, men jag har accepterat det. Jag kommer att fortsätta göra allt vad jag kan men jag tror faktiskt inte att du någonsin kommer att bli lycklig. Jag släpper inte taget, det vet du, men jag tror inte att du någonsin blir lycklig. Vi får nog leva med det.« Så sa han, min man sedan sexton år. Jag antar att det är han som känner mig bäst. Jag antar att han har en poäng i det han säger. Jag antar att han har rätt. Jag antar. Jag antar att han älskar mig. Men även om han har rätt. Även om det är sant. Även om. Är det en brutal sak att säga. Kanske inte direkt elakt. Sanningen är inte elak. Sanningen är inte illvillig. Sanningen är kanske grym. Sanningen kan vara brutal. Ja. Sanningen kan definitivt vara brutal. Framförallt är sanningen verklig, också i den meningen att den skapar verkligheten. Den gör min verklighet möjlig. Hur mycket sanning behöver vi? Jag vet inte. Jag är inte säker. Jag är inte säker alls. Jag är i själva verket tämligen osäker på just den punkten. […] Vad min man menar är väl att jag sannolikt aldrig kommer att känna mig harmonisk. Att jag är dömd till evig ångest, evigt missnöje, ständigt återkommande depressioner. Att det där kriget aldrig tar slut.”

”Jag har sänt ett sms till min man. Han vet att jag är här. Han svarar att han älskar mig. Att barnen älskar mig. Att de har det bra. Att han hoppas att jag snart mår bättre. Att han vill hjälpa mig. Att han vill att jag ringer. Att han vill att jag kommer hem. Han förstår verkligen inte. Han vill mig väl, det tror jag verkligen, men han förstår inte. Han kan inget göra. Han kan inte hjälpa mig. Hans kärlek hjälper inte mig. Hans kärlek botar inte mig. Jag tror inte at någon eller något kan hjälpa mig (mer än möjligtvis de där pillren jag proppar i mig. Men den lindringen de ger, den hjälp jag får av dem är begränsad).”