Ett utrdag ut "Jag vill inte dö - Jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein.

” »Hur mår du?« och jag sade som det var att »jag har en sån jävla ångest att jag tror att jag inte orkar leva längre jag orkar orkar orkar inte jag är på väg in nu, de måste låsa in mig igen annars vet jag inte vad jag gör« och då bytte han ämne och började prata om att han ska skriva söndagskrönikor eller var det lördagskolumner i en eller annan tidning och »när var det nu din bok ska lanseras i Norge?«

                             »De kommer att älska dig i Norge, Ann, jag lovar, och hur ofta ska du skriva i Expressen, lovade han dig något ska du ha egen bildbyline men du kan inte lita på honom han är en orm och skit i Svenskan de betalar ändå så jävla dåligt, Sydsvenskan är bra, och Expressen, det är ju ändå riks och bra exponering och kvällspressen är rapp, jobbar snabbt det passar dig med klipp Svenska, för fan, men egentligen borde du skriva för DN, men Schottenius kan man inte heller lita på, och fan, förlåt, jag måste lägga på, jag ska vara på ett möte om tre minuter och jag har kört fel sköt om dig. Hej.«

                             Det är tre dagar sen och sen dess har jag inte hört av honom. Därför ringer man inte till någon när man inte orkar leva. Sånt skrämmer folk. Sånt skrämmer skiten ur folk. Också stora, starka, stygga krigskorrespondenter som fått stora journalistpriset och kan knulla i timmar (jag sickade senare ett mail till honom där jag bad om förlåtelse för att jag drog in honom i min smutsiga ångest. Han besvarade aldrig det). Nej, man utsätter inte folk för sin ångest. Inte krigskorrespondenter. Inte präster. Inte i alla fall på deras lediga tid. Inte prisbelönta författare eller skarpa filosofer. Det är inte god ton. Det är taktlöst. Dålig smak. Ofint. Man ringer inte till sin mamma eller sin bror. Det är onödigt. Dramatiskt. Dumt. Det är inte det att jag är ensam. Jag har vänner. Några riktigt nära och goda vänner, människor jag eventuellt älskar vars kärlek jag litar på, obetingat, fullt ut, till hundra procent. Jag är rädd om mina vänner. Jag vill inte skrämma dem jag älskar.

                             Man utsätter inte människor för sin ångest, för sin livsleda, för sina självmordstankar för att det lätt missförstås. Det uppfattas så lätt som en anklagelse. Som ett uttryck för missnöje. Som klander. Som krav. Som om det är hans eller hennes fel att just jag har ångest. Som om det är på grund av något som just hon eller han har sagt eller gjort eller inte sagt eller gjort som jag inte längre orkar leva (så enkelt är det nu dessvärre alltför sällan). Som om man vill ha något. Som om man vill ha väldigt mycket av den där stackaren som tvingas lyssna: en anledning att leva. Det är att begära mycket. Det är att begära alldeles för mycket. Därför ringer jag inte till någon när jag inte orkar leva med mig själv. När ångesten blir för stor. När jag inte orkar leva.”

Jag rekommenderar nog faktiskt alla att läsa den här boken.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag måste tipsa om världens godaste chokladbollar jag gjorde igår kväll. Jag var lite nere då jag haft väldigt ont i ryggen sen i torsdags så jag behövde något sött, men inte för sött. Problemet med chokladbollar är att jag oftast inte gillar att...

I fredags när jag skrev mitt sista ord på mitt avslutande paper för terminen som gått kände jag hur avslappnad jag blev. Det blev inget bra paper och jag är inte nöjd med denna uppgiften som jag är med mina andra. Det skiter jag i! Nu har jag gåt...

Jag måste få upp mitt flås om jag ska kunna hänga med i svängarna. Min prutt kommer jag aldrig kunna springa ikapp, men jag måste överleva åtminstone. Hon kan nog springa i evigheter. Det kan inte jag... hehe men det är skoj!     ...

Jag vill bara inleda den här månaden med att säga att jag just nu är väldigt less på livet av endast en fet jävla äcklig anledning.   punkt. ...